(M)amma Moderat

tisdag 6 december 2016

Moral, etik och åtaganden på glid!?

Debattens vågor har gått höga då en desperat härskande politisk majoritet har kämpat för att motivera en historisk exceptionell höjning av ett arrende som drabbar urskiljningslöst. Vi oppositionspolitiker har fått ta del av många människors desperata nödrop, när deras livs glädje, den ofta anspråkslösa sjöbod som gått i arv flera generationer plötsligt blir en rikedom som de inte längre har råd med.

Nej egentligen är det ju inte sjöboden/bryggan för den äger de ju oftast, nej det är den yta (mark/vatten) som sjöboden/bryggan står på som helt plötsligt blivit 360% dyrare i årsavgift.
Undrar hur en radhusägare/bostadsrättsinnehavare skulle reagera om hans/hennes kostnad för arrende av den mark som bostaden ligger på skulle öka 3,6 gånger eller 6,8 gånger under ett år?
Vad man kan notera är att ursprungligen fanns ett förslag att öka kostnaden per år med upp till 680%, 6,8 gånger, men det blev för magstarkt, även för en totalt fartblind politisk majoritet.

Speciellt moraliskt stötande blir det när man inser att det inte sällan är så att de som nu drabbas från början faktiskt har skänkt marken/vattnet till municipal samhället för att bidra till ett allmännyttigt ändamål som befrämjat samhällets utveckling i en samfälld anläggning som en hamn, etc.

Klicka på bilden för att läsa artikeln i sin helhet.
"Majoriteten på Orust kommer med den ena paniklösningen efter den andra. De stora partierna som nu ingår i majoriteten har inte infriat några av sina vallöften ännu. Det senaste förslaget om att höja arrendeavgiften för marken under sjöbodarna är ogenomtänkt och naivt.

Som markägare har kommunen inte gjort någonting för att förbättra eller förhöja värdet på den marken. Det är sjöbodsägarna som har skapat attraktiviteten genom att bygga och sedan underhålla sjöbodarna. Skulle det vara obebyggd mark så är värdet på mark som inte är jordbruk, industri eller boende knappast värd mer än fem kronor per kvadratmeter. Med nuvarande strandskyddsregler lär det heller inte gå att sälja några stenhällar eller en vattenyta.

Nu när brofrågan är aktuell så kan Vägverket upplysa om att den kommunal mark som behöver inlösas eller göras vägreservat utav kommer att betalas/ersättas med omkring det värdet. Att höja arrendet bara för att kommunen behöver mer pengar är inte ett skäl som Arrendenämnden kommer att acceptera.

Att höja arrendet för att därigenom höja avkastningsvärdet för att kunna göra en fastighetsreglering eller friköp av 30 – 50 kvadratmeter för mellan 600 000 – 2 000 000 kronor är inget annat än ett naivt och illa förberett förslag. En av de ledande inom majoriteten sa på kommunstyrelsesammanträdet att detta ärende har pågått sedan 2013 och det är nu dags för beslut. Konstigt att man inte har hittat några prejudicerande domar under de åren.

Arrendenämnden i Göteborg – Hovrätten – Högsta Domstolen Nytt Juridiskt Arkiv, år 2013, sidan 491: Domen blev att arrende kan bara höjas enligt konsumentprisindex. Det dömde Hovrätten, Högsta Domstolen vägrade prövningstillstånd och därmed står Hovrättens dom fast.
Synd att man slösar tid och pengar på något som aldrig kommer att kunna genomföras."

Debattartikeln ovan har sedan bemötts av representanter för den desperata härskande majoriteten och du kan lästa bemötandet här .. 

Klicka på bilden för att läsa artikeln i sin helhet.

"Orust kommun har skapat oro bland brygg- och sjöbodsägare genom att varsla om dramatiska höjningar av arrendeavgifter.

När det gäller Gullholmens hamn finns det en historisk förklaring till att det alltid blir protester när Orust kommun försöker ändra på rådande förhållande.

I början av 1930-talet skulle en fiskhamn byggas. Statsbidrag utgick endast om marken och vattnet var i municipalsamhällets ägo. Gullholmenborna köpte då med sina skattemedel marken och vattnet under de cirka 50 sjöbodar och än fler bryggor som utgjorde västra sidan av kronoholmen Gullholmen. Säljaren var alltså staten.

På motsatta sidan av Gullholmens hamn, på Lilla Härmanö, var marken, stranden och vattnet i privat ägo. Skutskepparna var den dominerande ägargruppen på denna del av Gullholmens samhälle. Dessa voro så intresserade av att skapa goda förutsättningar för sjöfarten att de utan vederlag lämnade sin privata mark, 5 500 kvadratmeter, och sitt enskilda vatten, 30 000 kvadratmeter. Fem personer var emot, av 40. Dessa fick sin ersättning med 50 års frihet av hamnavgifter.

De som gav sin mark till hamnbygget ställde sig naturligtvis frågan: ”Om det nu inte byggs någon brygga framför min sjöbod?”. Municipalen svarade med skrivelse, rubricerad: ”Medgivande – ställd till Västerbygdens vattendomstol”, daterat 21 april 1936.

Jag citerar: ”De inom hamnområdet belägna sjöbodar, magasin och bryggor eller delar därav som nu befinna sig å det samfällda mark- och vattenområdet samt berörs av hamnföretaget får kvarstå där de nu står till dess de mark- och vattenområden, varå de äro uppförda, behöva tagas i anspråk för vidare utbyggnad av hamnen, dock att municipalsamhället genom detta medgivande icke åt ägare eller nyttjare medgiver större rätt till nu ifrågavarande mark och vattenområden än de tidigare innehaft.”

Man kan notera att det här inte finns några tidsgränser eller ens antydan om att hyra kan uttagas. Det är ganska självklart med tanke på att man just fått marken och vattnet från de privata givarna på ena sidan hamnen och på den andra med egna medel köpt detta från staten. De utfästelser som Gullholmens municipalsamhälle gjorde 1936 gäller rimligtvis även för Orust kommun, som via Morlanda kommun fått ärva den skuldfria hamnen.

Skrivet av,

Olof Gordon

som sitter i farfars hus och tittar ned på farfars sjöbod och brygga"

Sista ordet är nog ännu inte sagt i denna fråga, men en sak är säker, Orust behöver en ny regim som inte är offer för ständiga panikåtgärder och som kan regera med en större kunskap och förnuft.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar